Mina två vägpunkter – Att lära sig med hjälp av GPS-mottagare 

GPS-mottagare (Global Positioning Systems) har blivit vardagliga och allt vanligare till och med i mobiltelefoner. Varför skulle vi inte utnyttja dem också i undervisningen, då de dessutom motiverar ungdomarna att studera genom forskande och experimentellt lärande! 

När jag hade fått den första GPS-mottagaren till min skola funderade jag över hur jag bäst kunde använda den i min undervisning. Jag tänkte inte på GPS-anordningen som ett tekniskt redskap som man måste lära sig använda, utan jag funderade på hur den kunde göra mina timmar lättare och mera intressanta. En natt fick jag en strålande idé; att gå ut och positionsbestämma hundbajs. Genom hundbajsundersökningen kunde vi gå ut och undersöka en sak som både väckte känslor och som vi dessutom kunde påverka. 

I undersökningen gick vi först runt på stan med GPS:en och sparade koordinaterna för hundbajset. I klassrummet förde vi över informationen från GPS:en till en kartbotten. Utgående från den karta som skapades konstaterade studerandena genast att problemet låg hos avfallskärlens placering och bristen på avfallskärl. Vi skrev en motion till kommunen och tack vare den sattes fler avfallskärl upp. Sist och slutligen aktiverade GPS:en inte bara studerandena utan även stadens tjänstemän – kan man önska mer av en lektion? 

I det här fallet var GPS:en endast ett redskap med hjälp av vilket vi snabbt och ivrigt kunde gripa oss an det problem som vi skulle undersöka. Vidare kan man säga att GPS-mottagaren borde ses snarare som ett nytt tekniskt hjälpmedel för undervisningen än som endast ett obligatoriskt studieinnehåll i läroplanen för geografi. Man kan använda GPS-anordningen utan svårighet också i andra ämnen än geografi. Jag tror att användningen av GPS-mottagare snart blir vanlig också t.ex. i undervisningen i historia, gymnastik, kemi och till och med i språkundervisningen. 

Den andra betydande GPS-erfarenheten fick jag under eTwinningkonferensen i Portugal 2009. I den aktuella fortbildningen bekantade vi oss med användningen av mobil utrustning i undervisningen och skapade internationella projekt kring Google Earth och positionsbestämning med GPS. På konferensen fick jag för första gången i en större utsträckning märka att även lärare i andra ämnen snabbt blev intresserade av positionsbestämning med GPS. Det kändes bra för en geografilärare!

Under konferensen i Portugal gick vi en rutt i terrängen, en så kallad ”mobilstig”, och längs med rutten samlade vi in olika slags observationer. Biologerna och geograferna fotograferade växter, fysik- och kemilärarna mätte luftkvaliteten och språklärarna spelade in videoklipp. Alla grupper kopplade sina observationer till platsen med GPS och observationerna visades sedan på en satellitbild med programmet Google Earth. Man kan alltså ta hjälp av GPS-anordningen i nästan allt som ska undervisas, om observationerna samlas in från terrängen. Eller så kunde man ju också förverkliga en lektion så att studerandena ges koordinater i form av geocaching. 

Niko Kaikkonen, lärare i geografi och biologi, Joensuun lyseon lukio 13.12.2010 
(Gästinlägg från systerbloggen TVT:n tiimoilta)

När jag hade fått den första GPS-mottagaren till min skola funderade jag över hur jag bäst kunde använda den i min undervisning. Jag tänkte inte på GPS-anordningen som ett tekniskt redskap som man måste lära sig använda, utan jag funderade på hur den kunde göra mina timmar lättare och mera intressanta. En natt fick jag en strålande idé; att gå ut och positionsbestämma hundbajs.