Som lärare, förälder eller ”bara vanlig” vuxen kommer man förr eller senare att bli tvungen att ta ställning till frågan hur man motiverar unga att handla rätt på nätet. Ska man satsa på etiken och motivera varför det är bäst att göra på ett visst sätt eller ska man dra till med juridiken och hota med lagens långa arm? Innan man bestämmer sig kan det vara bra att tänka på några saker.
Man kan säga att lagen inte är lika för alla medier. Man kan även säga att det är just det den är och att detta är problemet. Lagar är ofta skrivna för en analog värld vilket gör att motivationen att följa dem inte är samma on- som offline. Som exempel kan vi ta den kampanj som länge snurrade i tv, på bio och på dvd-filmer. Den där man förkunnade att ”You wouldn't steal a car, you wouldn't steal a handbag, you wouldn't steal a television, you wouldn't steal ...” och därför borde man inte heller ladda ner filmer. Svaret kom snabbt i formen ”You wouldn't steal a car, but I would if I could download it”.
Här försökte man motivera med juridik men missade grovt eftersom man inte förstod. Det är inte samma sak att ladda ner en kopia av en film som att stjäla en bil. Tar jag din bil är du utan bil men tar jag en kopia på nåt som är ditt har du ju fortfarande ditt kvar. Här ser vi att vi måste förstå vad det handlar om för att kunna motivera. Orsakerna att inte ladda ner material olagligt är helt andra än orsakerna att inte stjäla en bil. Därför måste vi motivera det på ett annat sätt. Annars hamnar vi lätt i situationen där vi gör bedömningar som att stölder av mp3-spelare har ökat markant sedan 60-talet och därför är ungdomar idag mera kriminella.
Även här måste vi komma ihåg skillnaden mellan generationer. De som är födda med webben, Google och alla möjligheter som det ger (ni vet; dessa personer som inte förstår varför man ska klicka på en felvänd 3,5 tums diskett då man sparar nåt på datorn eller inte håller med om att e-post skulle vara ett snabbt och effektivt sätt att kommunicera på) har ett annat sätt att se på saker. Detta bör tas i beaktande då vi motiverar varför ett handlande är ok eller inte. Vi kan inte försöka få dem att gå tillbaka till en tid som de aldrig upplevt.
Det kan även vara bra att ta sig en titt i spegeln ibland och fundera hur det är med vår egen moral. Ibland har vi vuxna så mycket moral att det t.o.m. räcker till dubbel-moral. Eller är tiden faktiskt förbi då man i skolor snabbt spolade förbi texten i början på filmer med ”förbjudet att visa offentligt i bussar, skolor…” eller skickade iväg elever för att skriva ut lämpliga sångtexter eller noter för musikundervisningen? Kanske det men här kan vi hur som helst skapa oss en viktig förståelse för problemet. Varför gör vi detta om det är olagligt? Kan det vara lite så att vi känner oss tvungna för att det inte finns nån rimlig laglig lösning?
Visst kan vi till skolor skaffa oss en scanningslicens eller en förevisningslicens för filmer och visst gör vi det. Problemet är bara att tekniken möjliggör effektiva arbetssätt men en massa organisationer vill ha betalt för det. Är det rimligt betalar man vare sig man är ung eller gammal, lärare eller elev men känns det orättvist och som ett straff är det svårt att motivera. Varför ska skolor som har en kopieringslicens betala även en scanningslicens? Är inte detta samma sak egentligen? Varför ska vi betala Kopiosto för att få använda material på webben? (Jag har inte förstått hur jag får pengarna av dem om nån i ett klassrum visar min blogg eller annat som jag eller miljontals andra användare producerat. Vart går de pengarna då?) När lagar upplevs som orättvisa är det svårt att uppmuntra till att följa dem. Precis samma gäller överallt. Vi måste ta i beaktande de möjligheter vi har och göra lagliga alternativ så attraktiva som möjligt. Inte låta girigheten ta över eller göra saker för krångliga för att vi inte förstår.
Förstår vi inte kan vi inte heller motivera. För visst vill vi förstå och verkligen kunna motivera vår ståndpunkt? Att ”jag säger det” fungerar knappast som en bra morot för att handla rätt. Som det är nu finns all makt och påtryckning hos de organisationer som står för en strängare och kanske föråldrad syn på upphovsrätt. Det finns egentligen ingen organisation som för ungdomars och konsumenters talan. Bara enskilda individer. Detta kan upplevas som mycket orättvist.
En viktig sak som vi måste lära oss är att bedöma vad som är lagligt och olagligt eller etiskt och oetiskt. Detta är inte alltid så lätt men en snabbt utvecklande teknik samt ett trögt juridiskt system. Vissa saker är klart olagliga (snatteri av en CD ) och andra klart lagliga (att lyssna på en musiktjänst online). Däremellan finns det dock en stor gråzon. Denna måste vi på nåt sätt lära oss att bemästra. Helt enkelt lära oss att fundera över konsekvenser för andra människor. På samma sätt som om jag funderar över inverkan på dig om jag stjäl din bil kan jag mycket väl fundera på hur det inverkar på producenter av t.ex. musik om jag kopierar en kompis cd, skickar en musikfil över “mesen” eller laddar ner en film. Ungdomar är varken dumma eller kriminella så låt oss inte göra dem till det heller utan skapa möjligheter att baserat på etiska ställningstagande, gärna stödda av juridiken, göra hållbara och riktiga val.
Joakim Granqvist
PS. Håller som bäst på att försöka ta reda på svaret på de frågor som jag kastade ut angående scanningslicensen. Lovar att återkomma här och berätta vad jag fått reda på så snart det finns nåt att raportera. D.S
Som lärare, förälder eller ”bara vanlig” vuxen kommer man förr eller senare att bli tvungen att ta ställning till frågan hur man motiverar unga att handla rätt på nätet. Ska man satsa på etiken och motivera varför det är bäst att göra på ett visst sätt eller ska man dra till med juridiken och hota med lagens långa arm? Innan man bestämmer sig kan det vara bra att tänka på några saker.