Generation D som i digital

Den danska medieforskaren Kirsten Drotner myntade under 1990-talet begreppet mediepanik. Mediepaniken infinner sig i regel när ett nytt medium introduceras, oftast med barn och unga som de första användargrupperna. Vi som levt lite längre än dagens unga minns moralkakorna som delades ut vid hemvideons genombrott. Detsamma skedde med datorspelen och nätets onlinespel. Numera ondgör sig förståsigpåarna över snuttifierade texter i mikrobloggar och statusuppdateringar. De som levt ännu längre minns bions, tevens och seriemagasinens förklaringar till den civiliserade människans förfall. 

I årets omgång av studentexamen i modersmål och litteratur ombads de blivande studenterna att skriva en essä om huruvida internet bidrar till fördumning. I provmaterialet myntas begreppet Generation D – d som i dum. Nätet gör ungdomarna dummare och deras kunskap blir ytligare. Och mycket riktigt, skribenterna ger svar på tal. De blir provocerade och skriver provocerande essäer. Jag tycker att de gör rätt. 

En motberättelse ur klassrummet. Gymnasietvåorna jobbar kring Tema Norden. De studerande har själva valt teman som berör allt från färöisk kapprodd och folkmusik till Roskildefestivalen, Dogmafilm och fornnordisk mytologi. De kastar sig över datorerna och ut på nätet. De hittar YouTube-klipp och Wikipedialänkar. En grupp, som tittar närmare på de nordiska dagstidningarnas nyhetsflöde och layout, hittar relevant material på en halvtimme. Någon enstaka grupp begär hjälp i skolbiblioteket. Visst plockar jag fram några böcker om H.C. Andersen och mytologin, men det mesta är dessvärre föråldrat och mossigt. De flesta teman saknas helt i bibliotekshyllorna. 

För femton år sedan jobbade jag på ett helt annat sätt. Att beställa in dagstidningar som Verdens Gang och Politikken var omständigt. Jag gav upp innan jag ens påbörjat försöket. Färöisk kapprodd – ett så pass nischat tema hade vi knappast ens kommit på. 

Nej. Jag är inte säker på att de unga är Generation D som i dum. Jag kan tänka att de är Generation D som i dristig och dagsaktuell. D som digital. I Tema Norden utmanas tvåorna i att hålla digitala och multimodala presentationer för sina kurskamrater. Det är världens tacksammaste uppgift för en lärare idag. Presentationerna innehåller mycket riktigt text, bild, musik, film. Därtill bjuder de på berättelser, de använder sina röster och sitt kroppsspråk. De unga rör sig bekvämt och elegant mellan de olika modaliteterna, formerna för media. Det verkar som om de inte själva inser det kliv de gjort in i den nya medieåldern. De lever och andas den nya medieåldern utan att jag som pedagog måste lära ut den explicit. Tvärtom. Jag borde helt enkelt gå en privatkurs i multimodala uttrycksformer med mina elever. 

Är det någon som gruffar över att generation D enbart klipper och klistrar och varken skapar eller skriver något själva? Förvisso. Som motargument vill jag bjuda på en filmsnutt som utgjorde en del av presentationen om nordisk mytologi: en dramatisering av när Tor beger sig till Jotunheim för att hämta hem sin stulna hammare. 

Latmaskar har alltid funnits. De smarta utnyttjar nätet och den nya medieteknologin för fördjupning och strategiska manövrar. Det gjorde också Gutenberg. 

Tors hämnd - gymnasister vid Topeliusgymnasiet och en lillebror (de medverkande har tillfrågats):
 

Annette Kronholm-Cederberg

 I årets omgång av studentexamen i modersmål och litteratur ombads de blivande studenterna att skriva en essä om huruvida internet bidrar till fördumning. I provmaterialet myntas begreppet Generation D – d som i dum. Nätet gör ungdomarna dummare och deras kunskap blir ytligare. Och mycket riktigt, skribenterna ger svar på tal. De blir provocerade och skriver provocerande essäer. Jag tycker att de gör rätt.