Den sjuka handen
Det fanns några elever som brukade gnälla om olika saker under mina gymnastiklektioner, såsom uppgifter, grupper, lektionens längd och gymnastikredskap. Vanligtvis ledde det till gräl med eleverna. Grälen slutade ofta med att jag sade sista ordet. Elevernas protest, som jag var tvungen att reagera på, försämrade stämningen under lektionerna och gjorde mig deprimerad. När jag började lyssna empatiskt på de här gnällmånsarna, märkte jag att de onödiga invändningarna minskade och oenigheterna som uppstod oftast gick att reda ut genom diskussioner. Eleverna blev mindre passiva och oviljan att samarbeta minskade. Det här kom till uttryck genom att eleverna blev öppnare och modigare att säga sina åsikter och komma med förslag gällande lektionerna. Jag fick nya idéer, tankar och uppmärksamhet av eleverna, som hjälpte mig att lägga upp lektionerna eller enskilda övningar på ett mer fungerande sätt. Följande exempel handlar om en elev som inte fick fram vad hon egentligen ville. Hon störde aktivt lektionen då vi spelade boll genom att vägra delta och klaga över uppgifterna. Jag gick till henne och efter att ha förmedlat ett problemfokuserat jagbudskap koncentrerade jag mig på att lyssna på henne:
– Jag blir verkligen förargad över att du går bort från planen och vägrar att utföra uppgifterna. Hela din grupp lider av att en fattas.
– Jo, men min hand e ännu sjuk efter att den va bruten och det gör ont i den i det där spelet.
– Okej...
– Sen mår jag också psykiskt jättedåligt så jag sku ha lust att gå hem.
– Du vill alltså fara hem?
– Nä, int sku jag egentligen orka fara hem heller, men jag sku vilja vara domare om det passar.
Eleven var domare under resten av lektionen tillsammans med en annan elev och slutade med sitt störande beteende. Jag var nöjd över att den tråkiga situationen hade löst sig och domaren såg också ut att vara nöjd med sin uppgift. (MK) |