Internettjänster och skillnader i nationell lagstiftning

Problemet med webbtjänster och i synnerhet sociala medietjänster är att största delen av dem produceras i länder utanför EU. Den finländska användaren ska alltså följa Finlands och samtidigt EU:s lagstiftning, medan tjänsteleverantören ska följa sitt eget lands lagstiftning.

Det finns dock stora skillnader mellan lagstiftningarna. I vissa länder är standarden på dataskyddslagarna obefintlig. I en del länder finns ingen övergripande lagstiftning om personuppgifter och dataskydd, utan författningarna om dem har vid behov reviderats i olika lagar. Så är till exempel fallet i Förenta staterna, där en stor del av de Internettjänster som är intressanta ur undervisningens synvinkel produceras. Författningarna om personligt dataskydd är spridda på flera lagar men ännu viktigare är rättsfallspraxis i dessa fall: många gamla lagar har tillämpats i nyare domar och det är nödvändigt att känna till lagarna för att få en bild av helheten.

Ur europeisk synvinkel är det största problemet ändå att Förenta staternas lagstiftning om dataskydd endast berör landets egna medborgare. Om personerna inte är amerikanska medborgare kan man behandla deras personuppgifter hur som helst utan att bestraffas enligt lag. Det här har gett upphov till misstro och för att lösa problemet har EU och Förenta staterna slutit det så kallade Safe Harbour-avtalet.

Överförande av personuppgifter till stater utanför EU är i allmänhet tillståndspliktigt. Om företaget som producerar tjänsten du vill använda finns utanför EU, försök hitta en motsvarande europeisk tjänst. Om det inte finns en sådan, informera eleverna och dina kolleger om att registrering för tjänsten innebär att användarens personuppgifter förs ut från EU. De företag som har godkänt Safe Harbour-avtalet kan på vissa, nedan presenterade villkor likställas med aktörer inom EU.