Bindning av skrivstilsbokstäverna

Bindning av de nya skrivstilsbokstäverna

Att kombinera skrivstilsbokstäver, dvs. att binda dem, betyder att skriva snabbare. Trots att barnen får lära sig särskilda bindningsmodeller, kommer varje elev att modifiera bindningarna då den personliga handstilen utvecklas. Bindningen kan se ut som ett streck på pappret, men kan lika väl vara en pennrörelse i luften mellan två bokstäver. Du kan testa och iaktta ditt skrivande på följande sätt:

Skriv snabbt ordet ”salladsdressing”

• Hur många gånger lyfte du pennan?
• Ser alla s-bokstäver likadana ut?
• Har du bundit ihop alla s-bokstäver med andra bokstäver på samma sätt?

Inget lyft

Fyra lyft

Fem lyft

När du jämför din egen handstil med någon annans märker du att era skrifter ser olika ut. Ni har bundit ihop bokstäver på olika sätt och lyft pennan på olika ställen i ordet.

Viktigt:

• Bindningarna får inte störa textens läslighet.
• Rak bindning är klarast och stör ordets läslighet minst.
• Bindning med ögla har helt eliminerats eftersom den stör läsligheten mest.

Nyheter jämfört med det föregående modellalfabetet:

• Pennan lyfts oftare när man skriver.
• Bindningarna är färre än förut.
• Det förekommer inga öglor i bindningarna.
• De enkla grundbindningarna ger möjlighet till modifieringar och ändringar då handstilen utvecklas.

Exempel på flexibilitet vid undervisning om bindning

En av grundbindningarna som eleverna lär sig är att pennan alltid lyfts före a. Om de inte lyckas göra denna bindning utan föregående bokstav slutar inne i a:et är det skäl att lära dem ett annat sätt att binda. Man kan t.ex. instruera dem att dra föregående bokstavsslut nästan fast i övre grundlinjen (bild 1) eller använda ett bindningssätt som är bekant från det tidigare alfabetet där man inte lyfter pennan överhuvudtaget utan drar den i båge upp till början av a:et och kommer tillbaka längs samma båge. (bild 2.) .

Bild 1	Bild 2

Exempel på hur en bindning ändras och utvecklas

8-9-åringar instrueras att pennan lyfts före bokstaven s. På det sättet bibehåller bokstaven s sin form. Om bindningen görs utan pennlyft bibehålls inte bokstavsformen lika bra. (bild 3) Det viktiga är att bindningarna inte i något skede ändrar själva bokstaven så att den blir oidentifierbar. (bild 4)

Bild 3	Bild 4

Bindningarnas historia

På 1960-talet sammanbands alla bokstäver i alfabetet. Det ledde till att många spände handen då de skrev långa ord, eftersom man inte hade en naturlig paus i skrivandet.

Skrivriktningen var inte enbart framåtgående från vänster till höger utan man återvände hela tiden till vänster (t.ex. vid bindning av a).

Eleverna lärde sig visserligen att skriva ord efter modell långsamt, men när skrivhastigheten ökade började de själva bryta av texten eller t.o.m. återgå till textning.

På 1980-talet sammanbands inte alla bokstäver i alfabetet. I vissa bindningar lyfte man pennan. Vissa bokstäver sammanbands dock ännu med en ögla.

I de nya bindningsmodellerna av Toivo Heiskanen och Liisa Uusitalo presenteras grundbindningar som var och en utgår ifrån när man utvecklar bindningar som bäst passar den egna personliga handstilen.

De nya bindningsmodellerna ingår inte i läroplansgrunderna, varför de utprövas och ändras vid behov.

Utvecklandet av bindningsmodellerna har begränsats av utarbetningen av ett dataprogram med fonter och bindningar för tryckt text.