Första sidan - Modersmål och Litteratur - Möt finlandssvenska författare - Irmelin Sandman Lilius

Hur blev du författare?

Irmelin Sandman Lilius med katten Kasse (Foto:Guessod Guireh)

- - Jag föddes. Jag var kanske sju och ett halvt år när jag märkte att jag hade ett osynligt land svävande någonstans lite bakom och över min vänstra axel. Jag kunde inte se det med yttre ögon, ingen kunde se det med yttre ögon. Men det fanns, och det var viktigt och min uppgift var att göra det synligt. Innan jag lärde mig skriva ritade och målade jag förstås, det blev - för mig! episka bildverk. Jag ville diktera de åtföljande berättelserna för min mamma, men hon hade sällan tid, hon var författare själv och hade fullt upp av sitt eget. Så tills jag lärde mig skriva själv, och det var i vanlig skolbörjarålder, fick jag nöja mig med bildmakande.

Vilka författare har varit viktiga för dig?

- Ouppräkneliga. Jag har levat ett läsande liv. Och innan jag kunde läsa själv var det högläsning. Och berättande. Min mammas släkt var muntligt begåvad, mormor och hennes syster var stora berätterskor, deras historier förde ner i dunkla djup som jag till en del har glömt vad detaljer angår men som lever starkt i form av känslor, belysningar, ljud.

Men efter det: isländska sagor, Runar Schildt, Edith Södergran, Selma Lagerlöf, fler och fler, mer och mer. Och naturligtvis Tove Janssons muminböcker, som öppnade världar. Böckerna som min man Carl-Gustav Lilius skrev, dels var de stigna ur vårt gemensamma liv, dels förde de ut i rymd och evighet. Och min syster Heddi Böckmans böcker, de går parallellt med mina egna.

För vem skriver du?

- Det får jag veta efteråt, när boken är färdig. Då får jag också veta för vem och vilka jag skrivit! Det kan vara mycket intressant. Medan jag håller på tänker jag inte på läsare, då gäller det bara att få fram det jag vill ha fram, så väl och så klart som det bara är möjligt.

Hur arbetar du?

- Kan bara ge yttre beskrivning. Helst om morgnar, förmiddagar, vid min gamla skrivmaskin (Olivetti Lettera), blyertspenna, vid det stora gamla skrivbordet, vid det stora fönstret med utsikt över trädtoppar, hav, himmel. Till det inre är det alltid mysterium och överraskning.

- Och i arbetet ingår också väntan, jag måste vänta tills en tradulja är färdig att visa sig, det går inte att håsa fram någonting.

Varför just den självbiografiskt färgade prosan…?

- Man skriver ju utifrån egna erfarenheter. Och mina har varit så intressanta.

Vilket är ditt förhållande till det språket?

- Det är min röst. Språk är inte bara ord. Det är också tystnad. Det är tonfall, melodi. Språk kan vara farligt vapen. Det kan vara välsignelse. Det kan vara bildskapande.

- Men för mitt arbete vill jag komplettera ord med bilder.

Vilka saker är det som återkommer?

- Kanske ett sökande. Och alldeles bestämt att resa, färdas. Till havs, till fots, till häst. Kärlek återkommer! Förhållande barn - föräldrar. Carl-Gustaf återkommer, i olika förklädnader, ibland märker jag inte själv att det är han förrän traduljan är färdig.

Vilken roll har litteraturen i det finlandssvenska samhället?

- Stor sammanbindande. Gemensamhetsskapande.

Vilka svårigheter finns det med att vara en finlandssvensk författare?

- Enligt mina erfarenheter ekonomiska. Små upplagor.

Vad är då det positiva med att vara en finlandssvensk författare?

- Jag har inte erfarenhet av andra sorter, kan bara svara att det ÄR positivt att vara finlandssvensk och författare. Vad ger dig inspiration?

- Egentligen allt. Ingivelser kommer överraskande. Men ofta börjar det med ett landskap, eller ett ansikte.

Vilka yrkesmässiga förhoppningar har du?

- Att få skriva färdigt det jag håller på med nu, och de tre halvfärdiga traduljorna som väntar. Och att få dem antagna och utgivna!

Har du husdjur?

- Tycker om djur. Men hundar ställer för stora krav, de anammar en i sin flock. Husets två kattor går upp och ner i trappan mellan dotterfamiljens bostad och min, som änglarna på Jakobs stege, och vårt hus är så beläget att de kan vara ute när de vill.

< Alla författare