|
Första
sidan - Modersmål
och Litteratur - Möt finlandssvenska
författare - Jutta Zilliacus

| Namn: |
Jutta Zilliacus |
| Född: |
I Helsingfors den 25 juli 1925 |
| Bosatt: |
I Helsingfors |
| Familj: |
maken Benedict, sonen Stefan med familj och "tre
underbara barnbarn" |
| Yrke: |
Författare, kolumnist, f.d. riksdagsman |
| Bildningsväg: |
Blev student år 1944, studerade därefter
bl.a. latin och musik. Har jobbat som pianolärare,
frilansjournalist på bl.a. Hufvudstadsbladet, Ilta-Sanomat,
Åbo Underrättelser, Uusi Suomi och Me Naiset.
Har därtill verkat som skådespelare på
Svenska Teatern och Lilla Teatern. Inledde sin politiska
karriär i Helsingfors stadsfullmäktige åren
1969-1984, fortsatte som riksdagsledamot åren 1975-1987.
Numera författare på heltid. |
| Böcker: |
- Rökringar. Söderströms 1970.
- Innan du vet ordet av. Söderströms 1975.
- En bit av det stora äpplet. Söderströms
1978.
- Vägskäl. Söderströms 1986.
- Vändpunkt. Söderströms 1987.
- En annorlunda barndom. Söderströms 1989.
- Gå över gränser. Söderströms
1991.
- Balansgång. Söderströms 1994.
- Underbart är kort. Söderströms 1997.
- I väntan på buss nummer 16. Söderströms
2002.
|
Hur blev du författare?

Jutta Zilliacus |
- Jag har alltid trivts med att skriva. Jag skrev vilt redan
under skoltiden i tyska skolan, där vi skrev uppsatser
på alla möjliga språk. Det är skrivandet
som jag alltid gillat bäst.
- Det var i och med journalistiken som jag började
skriva, inte tilltrodde jag mig i början någon
särskild författartalang. Det var faktiskt Johannes
Salminen på Söderströms förlag som ringde
mig och förklarade att tiden var mogen för mig att
skriva en bok. Han gav mig en puff att börja skriva och
har alltid varit väldigt uppmuntrande.
Vilka böcker och författare har
varit / är viktiga för dig?
- Jag är mycket dålig på att läsa
skönlitteratur, orkar inte läsa andras kärlekshistorier.
Det ska nog till Philip Roth eller någon liknande i
så fall! Mest läser jag biografier och politisk
litteratur. Och så de stora feministiska författarna;
Simone de Beauvoir och Suzanne Brøgger med flera har
varit inspirerande.
För vem skriver du?
- Egentligen för mig själv, men som författare
vill jag ju också bli publicerad. Jag har aldrig skrivit
något för bordslådan.
- Jag har alltid kastat mig in i samhällsdebatten utan
skygglappar och utan att hålla mig till konventionerna
för det som anses "lämpligt" att tala
om. Därför har jag också fått finna
mig i en hel del mothugg.
- Ute på fältet märker man rätt snart
hurudan publik man har, men det är egentligen svårt
att debattera i böcker. Åsikter i bokform är
svåra att replikera, man kan ju inte svara på
alla recensioner.
Varför har du valt den genre du har
valt?
- Jag började som konsumentjournalist, och blev senare
samhällsdebattör eftersom jag blev oerhört
intresserad av hur samhället fungerar. På så
sätt började jag skriva allt mer. Samhälls-
och social-politiken har varit språngbräden i mitt
författarskap. Ibland har dock enstaka kapitel som liknat
skönlitteratur smugit sig in i någon bok.
- Vänner har sagt åt mig att jag borde skriva
en roman, men det blir nog aldrig av. Jag har inte tillräckligt
med fantasi för att skriva en hel roman [skrattar]
Vilket är ditt förhållande
till det svenska språket?
- Svenskan är mitt tredje språk. Det första
är estniskan, eftersom jag föddes av estniska föräldrar,
och finska lärde jag mig på gården som barn.
Det var först i den svenskspråkiga barnträdgården
som jag lärde mig svenska. Numera är svenskan mitt
bästa språk, även om jag lika gärna kunde
skriva på finska.
- Det var slumpen och kärleken som bestämde att
mitt vuxna liv skulle domineras av svenskan. I början
av studietiden drog en väninna med mig till studentnationen
Nylands Nation i Helsingfors. Där träffade jag Benedict.
Och så blev jag finlandssvensk ...
Vad vill du med ditt författarskap?
- Jag vill skildra min barndom och hur samhället förändrats.
Sanningen som jag ser den ska komma fram, inte några
politiskt korrekta åsikter. Det har jag fått mycket
stryk för.
- Ett långt liv med erfarenheter från många
områden samt rik livserfarenhet är de källor
som jag öst ur när jag skrivit mina böcker.
Ett budskap kommer fram i min första bok, där jag
skrivit ner barndomsminnen från det Estland jag upplevde
då - det Estland, som fortfarande lydde under Sovjetunionen
och som länge var ett tabubelagt samtals- och debattämne
i Finland.
Vilken betydelse har litteraturen i det finlandssvenska
samhället?
- Vi är ett läsande folk, det är fantastiskt
att finlandssvenskarna läser och köper så
mycket litteratur. Jag tror att det kan bero på vår
långa vinter. Ändå publiceras det alldeles
för många böcker, mina inberäknade.
Vilka svårigheter finns det med att
vara finlandssvensk författare?
- Numera upplever jag just inga svårigheter. Jag är
tvåspråkig, och flera av mina böcker har
blivit översatta till finska. Det var på 80-talet
som jag hade problem med recensenter. Jag sade saker som man
inte fick säga, till exempel att Baltikum var ockuperat.
Inte heller fick man tala om Tyskland i positiv bemärkelse.
En gång talade jag med en recensent som nästan
grät när han inte lyckades kuva mitt självförtroende,
men för den skull har jag inte omformat mina åsikter.
- Jag tycker om när det blåser, adrenalinet strömmar
till!
Vad ger dig inspiration?
- Inspirationen bara kommer, jag tror att man måste
vara född med den. Ibland tänker jag ut ett slags
linje, och när jag skriver fylls den hela tiden på
med nya tankar.
Vilka yrkesmässiga förhoppningar
har du?
- Nog fortsätter jag skriva, trots att jag varje gång
tappar intresset för en färdig bok och tror att
den blir den sista. På förlaget tjatar de också
på mig att jag ska skriva mera. Kanske blir det något
om skärgårdslivet.
Heidi Orava
< Alla författare

|