MLM - Modersmål, Litteratur och Mediekunskap

Första sidan - Modersmål och Litteratur - Möt finlandssvenska författare - Karmela Bélinki

Namn: Karmela Bélinki
Födelsedatum: 19.5.1947

Födelseort: Helsingfors

Bosättningsort: Helsingfors

Familj: Pekingesen Riccardo

Bildningsväg: Fil. dr. med en avhandling om de engelska suffragetterna

Böcker:

Ge jämlikheten en chans. Söderströms 1972.
Finnish Manpower Policy (redigering). OECD Paris 1977.
Trettioett - variationer på temat annorlunda. Schildts 1979.
Women's Suffrage and Fiction in England (akademisk avhandling). Helsingfors universitets press 1984.
Tikva - Hopp. Sahlgrens 1987.
Vilkkari - Hilja Elina Vilkemaan muistokirja. SKS & Hilja Vilkemaan säätiö 1988.
Minun Jerusalemini. Atena 1991.
I väntan på nästa plan. Sahlgrens 1992.
Brev till Sarah. Sahlgrens 1996.
The Suffragette - history and fiction in some English novels 1907-1914 (doktorsavhandling).
Knightsbridge University 1997.
Vaikuttajanaisia - kohti vuotta 2000 (redigering jämte andra). WSOY 1998.
Shylock i Finland. Åbo Akademi press 2000.

Hur blev du författare?

– Det har nog alltid stått klart för mig att jag ska skriva, fastän det tog sin lilla tid för mig att acceptera det som mitt yrke. Jag kommer från en litterär och konstintresserad familj. Min far var i min barndom journalist och akademiker medan min mor, som då höll på med affärsverksamhet, var synnerligen intresserad av i synnerhet teater. Jag har sagt att det enda jag kan är att läsa och skriva. Därför har jag alltid sysslat med det.

– I min ungdom skrev jag kriminallitteratur och trivialprosa för att få pengar, men det tiger jag helst om... Under min mest aktiva period skrev jag sedan debutboken "Ge jämlikheten en chans".

Vilka böcker och författare har varit / är viktiga för dig?

– Det är en omöjlig fråga att ge ett tillfredsställande svar på! Vi kan säga att jag har tre litterära mödrar, författare som inspirerat mig och som jag har haft som ett slags läromästare. Jag kan nämna Cynthia Ozick, en judisk essäist och intellektuell romanförfattare i USA. Jag skulle verkligen vilja kunna skriva som hon. Vera Brittain, en engelsk författarinna, som skrev självbiografiska verk; hon var en gudabenådad essäist. Och så har vi Zenta Maurina, en lettisk författarinna, som levde i exil efter andra världskriget. Hon skrev essäer ur ett filosofiskt perspektiv, metafysiska och idealistiska på en gång.

För vem skriver du?

– För mitt andra ego. När jag skriver samtalar jag samtidigt med mig själv, det är ett slags inre diskurs. Jag skriver inte för nöjes skull. Om man är en seriös författare är skrivandet inget tidsfördriv, snarare ett inre tvång.

Varför har du valt den genre du har valt?

– Antagligen för att jag förhåller mig kritiskt till att det skrivs så mycket skönlitterärt skräp, och för att jag inte vill sälla mig till det gardet! Jag har inte den fantasi som behövs för att skriva hygglig skönlitterär prosa. Jag kan fabulera, men har inte förmågan att överföra verkligheten till bra fiktion. I stället skriver jag essäistisk skönlitteratur.

Vilket är ditt förhållande till det svenska språket?

– Om jag tänker på min bakgrund kunde jag lika gärna ha blivit författare på fem andra språk. Jag har gått i skola på svenska, som också var mina föräldrars gemensamma språk, och svenskan blev så mitt finländska huvudspråk. Jag behärskar dock finskan till fullo och har jobbat med radio och också skrivit på finska. Mitt svenska tidningsforum är Hufvudstadsbladet.

– Jag är inte riktigt samma människa på svenska och finska, men mitt officiella modersmål är svenska. Det är viktigt för mig att kunna identifiera mig med den andra minoriteten som står mig nära.

Vad vill du med ditt författarskap?

– Jag tror att jag vill förklara mig. Samtidigt som jag skriver så analyserar jag det jag skriver. Jag ändrar ständigt mina texter och är alla förläggares skräck... Jag är nog lite av en folkupplysare också.

Vilken betydelse har litteraturen i det finlandssvenska samhället?

– Den är oerhört viktig. Språket behöver litteraturen och litteraturen språket. Litteraturen bevarar och för språket vidare. Litteraturen är ett sätt att plocka upp tidsandan i olika epoker, det allmängiltiga och det individuella i samhället, emotioner inte att förglömma. Utan litteratur skulle mången emotion aldrig ha fått ett verbalt uttryck.

– Den finlandssvenska litteraturen är också en del av den finlandssvenska identiteten. Jag gillar inte ordet identitet, men det beskriver bäst vad det är fråga om. Litteraturen är viktig för självkänslan.

Vilka svårigheter finns det med att vara finlandssvensk författare?

– Vi har en liten läsekrets, som kunde vara större om rikssvenskarna var mera intresserade. Det finns också en viss tendens till ideologisk likformighet i Svenskfinland. Det finns så mycket som man inte får säga om man skriver finlandssvensk litteratur, många tabun. Till exempel får man inte tala om sig själv i positiv anda, då heter det skryt. Skriver man essäer måste man göra det enligt vissa formella regler; förlagen är konservativa.

– Det är väldigt svårt att vara nydanande inom det finlandssvenska etablissemanget. Finlandssvenskheten är begränsad. Det är legitimt att vara radikal finlandssvensk författare om du har en tillräckligt finlandssvensk bakgrund. Det är svårare att bli accepterad om den finlandssvenska bakgrunden inte är lika stark.

Vad ger dig inspiration?

– Jag tror på att man får vissa impulser som man sedan bearbetar. Ingen författare har jämt och ständigt färdiga idéer. Skrivandet är en process som formulerar sig i skrift när den är färdig. I mitt fall är det naturligt att tänka: "Är det här något jag kan skriva om?" Jag kan också höra impulser och har sysslat mycket med musik, men skrivandet är mitt naturliga uttrycksmedel.

– Det gäller att vara väldigt öppen hela tiden, samtidigt som det innebär att man är sårbar. Man måste kunna lyssna, vara intuitiv och flexibel. Det är något jag har lärt mig med åren. Jag var nyligen på Färöarna, på en liten ö utanför Tórshavn. Jag hade kommit i kontakt med en ornitolog, men hade ingen aning om vart det hela skulle leda. Det slutade med att jag satt i folks kök i många timmar och pratade med dem om vardagserfarenheter. Jag satt och lyssnade också med ett inre öra, och lärde mig mycket! Nu kommer jag att bearbeta materialet så att det kommer ut i en mer litterär form.

Vilka yrkesmässiga förhoppningar har du?

– Jag skulle vilja att mina böcker blir publicerade och att de når så många läsare som möjligt.