|
Första
sidan - Modersmål
och Litteratur - Möt finlandssvenska
författare - Marianne Stenberg

| Namn: |
Marianne Stenberg
Skrivit under pseudonymen Marianne Thorby |
| Födelsedatum: |
6.11.1921 |
| Födelseort: |
Helsingfors |
| Bosättningsort: |
Helsingfors |
| Familj: |
änka, en son |
| Husdjur: |
Nej, det blir för jobbigt. Sonen har dock haft
hund de senaste 20 åren. |
| Bildningsväg: |
hum. kand. i svensk litteratur från Helsingfors
Universitet |
| Böcker: |
- Vin med dödlig bismak (roman). Söderströms
1960.
- Start på dödligt allvar (roman). Söderströms
1962.
- Irma Brannertin arvoitus (roman). WSOY 1963.
|
Hur blev du författare?
|

Marianne Stenberg
|
- Det är ingen rosig väg att skriva på svenska i Finland, men jag har alltid tyckt om att skriva. Senare blev det inte särskilt motiverande. Min son föddes 1964 och då fick jag roligare saker att göra.
- Jag har alltid skrivit lite smått och gott, och ännu på 90-talet skrev jag kåserier till Hufvudstadsbladet under namnet Annetta. I kåserierna uppfann jag en tvilling till min son och skrev om dem.
Vilka böcker och författare har varit / är viktiga för dig?
- Genom att jag har studerat svensk litteratur har jag läst alla de klassiska författarna. Annars har det blivit mycket deckare. Jag tycker om att hålla mig ā jour med vad som händer inom min genre. Jag läser deckare av författare som Liza Marklund, Henning Mankell, Håkan Nesser och Åke Edwardson.
- Jag följer med och är dessutom medlem i en deckarring där vi har tillgång till den nyaste litteraturen.
För vem skriver du?
- Jag skriver mest för mig själv, antar jag. På något sätt är det ett väldigt stimulerande jobb, men jag har hållit det på hobbybasis. Jag är också med i en författarring, Helsingfors Skrivargille. Vi skriver mest för varandra men har också gett ut några antologier.
Varför har du valt den genre du har valt?
- Jag läste och tyckte om deckare redan som tonåring; det låg nära hjärtat eftersom deckarna fanns redan i föräldrahemmet. Det speciella med deckargenren är att det gäller att konstruera en intrig och i slutet nysta upp alltsammans.
Vilket är ditt förhållande till det svenska språket?
- Jag är mycket noggrann med språket nuförtiden. Jag avskyr att höra ett slarvigt språk. Dialekt är en sak, men att blanda in finska i svenska i stället för att översätta anser jag att är ett otyg.
- På radion slarvas det med språket, i tidningarna, ja överallt. Slarv!
Vad vill du med ditt författarskap?
- Jag har gjort sådant som jag tyckt om att göra, jag har aldrig försökt påverka någon. Jag har inte heller visat något politiskt engagemang åt något håll i mina texter.
Vilken betydelse har litteraturen i det finlandssvenska samhället?
- Jag tror inte att litteraturintresset är särskilt stort bland finlandssvenskar, jag tror att intresset är genuinare på finskt håll. Själv läser jag dock ofta finlandssvenskt, till exempel Ulla-Lena Lundberg och Claes Andersson. Den finlandssvenska litteraturen hör till vår kulturskatt.
Vilka svårigheter finns det med att vara finlandssvensk författare?
- Om man är tillräckligt motiverad att skriva så går man sin egen väg och tar inte intryck av andra. Men det är svårt att till exempel skildra Helsingfors som en enbart svenskspråkig miljö, eftersom det finns så mycket finskt i staden. Det blir på något sätt kluvet.
- Positivt med att vara finlandssvensk författare är att man känner till de andra som skriver, och så att man beskriver en miljö som man är hemmastadd i.
Vad ger dig inspiration?
- När jag upplever något som ger mig en inspirationsvinkling. Vid sådana tillfällen börjar man fundera på hur man kunde lägga orden. Det är ett roligt hantverk.
Vilka yrkesmässiga förhoppningar har du?
- Inga, jag har ju ändå fyllt 80 år! Jag har pensionerat mig från allt annat skrivande än det jag gör för mitt eget nöjes skull.
Malin Slotte
< Alla författare

|