Första sidan - Modersmål och Litteratur - Möt finlandssvenska författare - Sven-Erik Klinkmann

Hur blev du författare?

Sven-Erik Klinkmann (Fotograf: Heidi Orava)

- Jag upplevde en kris när jag jobbade som journalist. Tempot på tidningen var stressigt och ansträngande och jag tyckte inte om att komma till ett tomt bord varje morgon. Redan då hade jag skrivit en del filosofiskt begrundande texter i tidningen, bland annat om arkitektur, men jag ville pröva på något annat. Genom att skriva mer personliga texter fick jag fram de existentiella frågorna. Min första bok består av ihopsamlade kåserier och korta essäer.

- Det finns nog ett uttrycksbehov hos mig. Jag är nyfiken och rastlös till min natur, vilket gör att jag också skrivit om olika saker beroende på vilket skede i livet jag befunnit mig i. Efter arkitekturen blev det till exempel mycket poesi.

Vilka böcker och författare har varit / är viktiga för dig?

- När det gäller poesi var Tomas Tranströmer och Tua Forsström viktiga för mig, kanske också Claes Andersson. Författare som har ett berättande sätt har tilltalat mig. Jag är också intresserad av japansk haikudikt, och har prövat att skriva haiku på svenska.

- Som ung läste jag mycket av existentialisterna Jean-Paul Sartre och Franz Kafka, de behandlar teman som katastrof och främlingskap, känslor som vi alla känner till i någon mån. Också Bibeln är en viktig bok för mig, det var en nyttig upplevelse att läsa den från pärm till pärm.

För vem skriver du?

- Det vet jag inte egentligen. Jag skriver mest för mitt eget höga nöjes skull. Jag tror att det är en vanlig attityd på finlandssvenskt håll. Finlandssvenska författare har en styrka i litenheten och i det starka stipendiesystemet, vi har en möjlighet att pröva olika genrer och är inte så beroende av höga försäljningssiffror.

Varför har du valt den genre du har valt?

- Dikt är en krävande genre både språkligt och tankemässigt. Man ger ut sig själv och sina upplevelser i dikt. När jag skriver upplever jag att jag fiskar efter något på ett visst djup i mitt eget inre. Jag arbetar mig igenom många motstånd och inre barriärer innan jag lyckas fånga något och kan skriva ned det.

- I allt skrivande handlar det om att öppna ett nytt tolkningsutrymme. Därför betraktar jag också min forskning som en del av mitt skapande.

Vilket är ditt förhållande till det svenska språket?

- Svenskan är mitt modersmål, men jag har växt upp i en tvåspråkig familj där också finskan var viktig. Mitt förhållande till finskan är på det sättet intressantare. Jag har emotionella band till finskan, min mormor skötte om mig och mina syskon när vi var små. En del av de känslorna är ännu obearbetade.

- Jag har upplevt att jag befinner mig vid en språklig, kulturell och social gräns. Det har varit en rikedom att befinna sig i gränslandet mellan finskt och rikssvenskt. De kulturella influenserna från Sverige har varit en stark del av min identitet, utan att jag för den skull upplever mig själv som rikssvensk. Finland och Sverige hör ju nära ihop, speciellt historiskt sett.

Vad vill du med ditt författarskap?

- Mycket av det jag skriver kan många andra känna igen sig i. Som människa har man en historia som lämnat mentala spår efter sig. Att jag är som jag är i dag beror på det jag upplevt tidigare. Som liten fick jag till exempel polio och var förlamad en tid, sjukdomen lämnade också sina spår.

- Ensamhet och gemenskap är teman jag skrivit mycket om. Också förhållandet mellan det individuella och det kollektiva intresserar mig, och framför allt hur man ska bibehålla balansen mellan dem. Balans och måttlighet är begrepp som är viktiga för mig och som jag kämpar med.

Vilken betydelse har litteraturen i det finlandssvenska samhället?

- Jag kan gå så långt att jag påstår att finlandssvenskheten blir till genom den finlandssvenska litteraturen. Finlandssvenskarna är en mycket litterär folkgrupp, eller minoritet eller nationell kultur, vad man nu ska kalla oss. Litteraturen betyder mer för vår existens än både det folkliga och populärkulturen. De sistnämnda har också gjort sitt, men inte i lika hög grad. Litteraturen är, som Trygve Söderling har påpekat, i högsta grad en intim kulturform, det är via litteraturen som finlandssvenskheten skapas och bekräftas.

Vilka svårigheter finns det med att vara finlandssvensk författare?

- Det finns en viss spänning och vissa motsättningar mellan Österbotten och Helsingfors. Jag upplever motsättningarna som dumma och onödiga men man kan inte ignorera dem. Det finlandssvenska identitetsbygget är historiskt sett först och främst ett sydfinlandssvenskt bygge. I Österbotten är det viktigast att vara svenskösterbottning. Litteraturen är det som binder, men jag hoppas själv att det folkliga och populärkulturen kunde uppmärksammas mer.

- Gränspositionen mellan den finska och rikssvenska kulturen ger dock stora fördelar. Det blir kreativt sett ett mer oroligt projekt att skriva, på gott och ont. Vår så kallade ankdamm korsas av många intressanta mentaliteter och sätt att tänka på. Den finlandssvenska kulturen är öppen och utåtriktad på samma gång som den drar sig inom sitt skal. Mycket populärkultur har nått Finland via finlandssvenskarna.

Vad ger dig inspiration?

- Jag tror att det mer handlar om att försätta sig i sådana situationer där man kan förvänta sig att få ett kreativt utfall. Själv drar jag mig tillbaka, gör mig beredd helt enkelt. Ingen idé kommer fix och färdig, skapandet är en utdragen process. Förarbetet kan ta mer eller mindre lång tid, skrivandet likaså. Inspirationen eller känslan av flyt är bara en del av den långa kreativa processen, kanske höjdpunkten.

Vilka yrkesmässiga förhoppningar har du?

- Framför allt att kunna syssla med forskande och författande på heltid, men också kulturjournalistik. Jag vill kunna sova lugnt på nätterna, ekonomiskt sett är det ju ostadigt att att hanka sig fram som frilansande författare och forskare. Det är ändå en del av mitt livsprojekt att vara fristående och oberoende. Jag vill varken vara beroende av en viss redaktion eller något annat.

Heidi Orava

< Alla författare